Fanfic???
Jag var med på en tävling på en blogg som heter http://absolutpea.blogg.se/ . Man skulle skriva en fanfic eller novvell. Och jag vann. Kan knapt fatta det.. Men jag lägger ut den om det är okejj..
Har nämligen tänkte om ja skulle börja skriva på en fanfic.. Men har inte bestämt mig än.
Men nu vill jag hör vad ni tycker. Det är ju helt onödigt om jag skriver en och igen läser den, eller hur??
så vad tycker ni??Ni får mer en gärnna komentera min novell. Ni får säga om det var nåt ni inte gillade, men det ska vara konstruktiv kritik. Alltså kjag vill inte hör att det suger om du inte har en förklaring till varför..
Hoppas att ni gillar den. =)
Prolog
”Kom nu Sarah, jag måste komma hem i år, tack”, sa jag retsamt medan jag drog henne mot dörren.
Vi hade varit hos Jamie sen sextiden och nu var klockan tre. Han hade ordnat en födelsedagsfest åt Sarah på hennes sjuttonårsdag. Det hade varit fullt i hela huset och vi hade dansat, skrattat och haft roligt hela kvällen. Vi hade stannat kvar efter att alla hade gått, så att vi kunde hjälpa till att städa. Men han ville inte ha hjälp. Han hade sagt att han tänkte ringa en städfirma morgonen därpå. Så jag protesterade inte, för jag hade bara lust att komma hem och lägga mig.
”Vänta lite. Så bråttom har du faktiskt inte. Din mamma sa att du fick komma hem när du ville. Så försök inte Stephanie”, sa hon och log ett överlägset leende, som fick mig att känna mig som en elev som blir tillrättavisad av en lärare. ”Är det säkert att du inte vill ha hjälp att städa?” frågade hon Jamie.
”Jag klarar mig. Åk du hem, men bara om du lovar att du kommer tillbaka”, sa han och drog henne intill sig.
”Det ska jag”, viskade hon i hans öra och kysste honom mjukt. Kyssen blev djupare.
”Sluta Jamie, annars får jag aldrig komma hem. Kom nu Julia och hej då Romeo”, sa jag sarkastiskt och bokstavligt släpade ut en irriterad Sarah ut genom dörren.
”Jag älskar dig”, ropade hon och gjorde en slängkyss precis innan jag hann stänga dörren bakom oss. Jag suckade högt.
”Du är otrolig”, klagade jag efter att jag hade puttat igen dörren.
”Det där var inte snäll gjort, jag var inte klar”, sa hon tjurigt och gick före mig till bilen. Men hon gick till förarsidan istället för passagerarsidan.
”Vart är du på väg”, sa jag medan jag fiskade upp nycklarna ur min rosa handväska, som jag hade fått av henne i sextonårspresent.
”Du tror väl inte att jag ska låta dig köra?” sa hon och slängde sitt långa, kastanjefärgade hår bakom axeln.
”Det är ju faktiskt min bil”, sa jag och pekade på min svarta Volvo. ”Och jag har körkort, så ja, det trodde jag.”
”Jag kan inte fatta att någon kunde ge dig ett körkort”, sa hon och nappade åt sig bilnycklarna ur min hand. ”Och det är konstigt att ingen har tagit det. Så som du kör är ingen säker”, sa hon och man kunde riktigt se hur det glittrade i hennes ögon av retsamhet. ”Så jag tycker att det är smartast om jag kör i kväll. För jag vill inte vara med när du får böter, bara så att du vet.”
Jag övervägde för ett ögonblick om jag skulle räcka ut tungan men kom fram till att det bara skulle verka barnsligt. ”Så hemskt kör jag inte, du överdriver”, försvarade jag mig, fast jag visse at hon hade rätt. Det var ett rent under att ingen hade tagit mitt körkort än. Jag hade inte ens fått böter en enda gång. Förutom när jag hade struntat i att betala parkeringsavgift. Jag hade tyvärr inga mynt på mig den dagen.
”Till och med du vet att jag har rätt”, sa hon och drog retsamt i min långa, blonda fläta. ”Om man kör i hundra kilometer i timmen på sjuttio vägar så står inte allt rätt till där uppe”, sa hon och pekade mot min tinning. Jag kunde inte hindra mig. Jag visste att det bara skulle se dumt ut men jag brydde mig inte, jag räckte ut tungan åt henne i alla fall. Men jag visste att hon bara skämtade, så jag gick och öppnade passagerardörren och hoppade in.
Jag kände henne så väl att jag visste att hon inte skulle ge sig, så det var bara att ge upp. Har hon bestämt sig så har hon. Och inget man säger kan ändra på det. Även om hon var så envis, så älskade jag henne som en syster. Till och med mer än min egen. Vi var nog rätt lika. Vi var båda lika långa, vi spelar båda fotboll, och var de bästa i vårt lag, även om jag var lite bättre, och vi är lika envis. Om vi vet vad vi vill ha så låter vi inte någon stoppa oss. Hennes mamma sa alltid att det var som om vi var gjutna i samma form. Det enda som vi inte hade gemensamt var färgen på håret och ögonen. Jag hade blont hår och hon hade kastanjefärgat hår. Hon hade mörkbruna ögon som kola och jag hade gråblå ögon.
”Fick jag följa med till Richmond Hill i sommar? ” frågade hon när hon backade ut bilen från uppfarten.
”Jag sa ju att jag frågade mamma igår, eller rättare sagt i förrgår, och hon sa att du fick det. Lyssnar du inte på mig eller?” sa jag förebrående.
”Yes! Nu slipper jag sitta hemma hela lovet helt ensam! Så klart att jag lyssnar på dig. Hoppas det finns några snygga killar där. Vi måste snart fixa dig en kille, Steph! Du kan ju inte leva hela livet ensam. Och det blir inte svårt att hitta en som skulle vilja ha dig. Du är ju en riktig snygging!” man kunde nästan se hur det arbetades i hennes huvud.” Men det blir desto svårare att hitta någon du vill ha.”
Jag bara skakade på huvudet åt hennes tankeprat. Hon fortsatte att mumla i några minuter, sen suckade hon och satte på stereon. Vi satt båda och sjöng med så gott vi kunde. Om man nu kan kalla det Sarah gjorde för att sjunga vet jag inte. Hon anser att om man ska sjunga hårdrock så ska man skrika så mycket man bara kan, så det var vad hon gjorde. Men hon kunde faktiskt sjunga fint om hon hade lust, vilket hon oftast inte hade. Hon föredrog att ha roligt och att det lät hemskt istället för att det lät bra och att hon hade tråkigt.
”Du, går det bra om vi stannar om en stund? Jag måste verkligen gå på toa. Vi kan stanna på nästa mack eller restaurang”, sa hon efter att vi hade åkt i tjugo minuter.
Jag nickade till svar och återgick leende till att kolla ut genom bilrutan. Fast det var egentligen onödigt för det var kolsvart ute. Det enda jag såg var suddiga konturer av träden som svischade förbi utanför rutan.
Tyvärr hann vi inte komma fram till någon restaurang eller mack, så hon fick stanna utmed vägkanten. Jag kunde inte hålla mig för skratt när hon satte sig på huk i skogsbrynet. Men Sarah brydde sig inte om att alla bilar som åkte förbi, tre stycken faktiskt, kunde se henne där hon satt. Jag kunde inte fatta att hon vågade göra så.
”Har du roligt”, frågade hon och log ett leende som hade fått vilken kille som helst att gör vad som helst för henne. Vilket hon oftast utnyttjade.
Jag kunde bara inte hålla mig. Jag kände skrattet komma bubblade upp ur halsen och sen var det försent. Det gick inte att stoppa skrattet som kom ut ur min strupe.
”Vad roligt man kan ha då. Det var ju bra att jag roar någon.”
Vi satt och småpratade om allt och inget. Vi satte på stereon igen när vi bara hade ungefär en halvtimmes bilfärd kvar. Sarah hade skruvat upp volymen på det högsta, så att hela bilen vibrerade.
Plötsligt såg jag två strålkastar på väg rakt mot oss. Men bilen var inte på sin sida av vägen, utan på vår. Sarah skrek till och vred på ratten så mycket som det gick. Men det var för sent. Den andra bilen körde rakt in i sidan på vår bil. Som tur var hade den kört in i bakdelen av bilen, men det fick oss att köra tvärs över vägen och rätt in i skogen. Det enda jag såg var en massa träd. Plötsligt stannade vi med ett ryck. Jag såg hur trädet vi hade träffat tryckt in plåten på framdelen av bilen. Vi kastades handlöst framåt av det plötsliga stoppet. Jag såg hur Sarah slog i huvudet i ratten och det hördes en dov duns när hennes huvud träffade. Som tur var dog motorn.
Jag såg hur blodet började rinna ur ett djupt sår i Sarahs huvud. Hon höjde en darrig hand och drog ut en stor, blodig glasbit ur såret och kastade ut den genom det trasiga fönstret. Mina ben hade blivit fastklämda, så jag kunde inte röra mig en millimeter. Jag kände smaken av blod i munnen, det smakade metall.
”Ring en ambulans”, lyckades hon klämma fram.
Men jag bara satt och stirrade tomt framför mig. Jag kunde inte fatta att detta verkligen hände. Det var sådant man bara såg på tv. Jag kände en lätt nypning i midjan och tittade ner. Det var Sarah som hade nypt mig. Om man nu kan säga att hon hade nypt mig vet jag inte.
”Ring en ambulans, nu”, andades hon, knappt hörbart fram.
Jag fiskade upp mobilen ur jeansfickan och ringde efter en ambulans. Jag svarade på alla frågor så gott jag kunde. När jag hade lagt på luren kom jag på att jag kanske borde ringa Jamie.
”Hallå”, svarade han sömndrucket. Jag måste ha väckt honom. Jag förklarade vad som hade hänt, men jag hade tyvärr inte laddat mobilen så den dog efter en stund.
Jag vände blicken till Sarah igen och såg att hon hade blod i hela ansiktet och håret. Det gick som en stöt genom mig när jag såg på henne. När jag lyfte lätt på en av hennes halvslutna ögonlock, stönade hon lågt. Detta kunde bara inte hända, hon fick bara inte dö och lämna mig ensam. Det var inte rättvist.
Jag rev loss en bit av min tröja och började torka bort blodet från hennes ansikte. Jag kände hur tårarna började rinna nerför mina kinder. Men jag brydde mig inte ens om att torka bort dem. Det enda som jag tänkte vara på var Sarah. Jag såg hur allt blod lämnade hennes kropp och tog med sig hennes liv. När jag upptäckte att hennes bröstkorg inte reste sig som den borde, att hon hade slutat andas, trillade hela min värld i bitar. Hon kunde inte vara död.
Jag kände hur medvetslösheten började att ta över mig, men allvarligt talat så brydde jag mig inte. Inget spelade någon roll längre. Inget. Hela mitt liv hade försvunnit så snabbt.
Jag hörde ambulanserna när den kom, men det var som om de var i en lång tunnel. Sen hörde jag röster också, men jag kunde inte urskilja vad de sa. Sen var det som om någonting drog ner mig i en mörk avgrund. Allt blev svart. Kolsvart.
Vad tyckte ni???
// becka
sv. tack (: